18 juli 2017

Mina barn får inte det som är bäst för dem

De första 2,5 åren av min dotters liv så var hon mitt allt. Efter en särskilt tung vab-period så blev jag dock sjukskriven med ångestattacker och jag tvingades tänka om. Detta var inte en snabb och enkel process och min dotter var långt ifrån det enda som påverkade mig men med tiden har jag insett att mitt extrema fokus på henne var en del av vad som gav mig problem.

När jag gifte mig med min man så hade vi redan fuskat med det där som i står i bibeln om att man ska lämna sina föräldrar och bli ett kött. Vi bodde redan ihop och min dotter låg redan där i magen och var stor nog att kunna överleva en förlossning.

"Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." Matt 19:4-6

Samtidigt så var det ändå inget vi inte såg som viktigt. Att ingå äktenskap var för oss att verifiera det band vi kände som lett till att vi tagit dessa beslut och förena oss med kyrkan, gud och traditionen. Att gifta sig är något som var ett andligt, praktiskt och kärleksfullt beslut för oss och vi tog oss an äktenskapet med tanken att gud skulle vara med oss. Men när vår dotter föddes så glömde vi det där med "ett kött". Orden kan syfta på sex, men också att äktenskapet är en förening utan hierarki. Vår dotter, skapad av vårt kött blev helt enkelt det som vi satte först och vårt äktenskap var inte längre det som visade guds kärlek. Det höll på att bli en katastrof.

Med tiden reparerade vi det hela och vi förändrade perspektivet från barnet till gruppen. Vi har slutat sätta barnet först men vi sätter heller inte oss individer först. Vi sätter det bästa för oss alla först. Det kan innebära att ingen av oss får det vi allra helst vill men alla får det som är bra för oss. Vi försöker se längre perspektiv och vi försöker se så att då något gynnar en person så får något annat gynna en annan. Det finns ingen kung i vårt äktenskap, och ingen liten kejsarinna heller. Barn ska behandlas väl och deras svaghet ska göra att vi gör vårt bästa för att skydda dem men de behöver också starka friska föräldrar som mår bra själva och tillsammans. Jag vänder mig väldigt emot "om mamma/pappa mår bra så mår barnet bra", det är inte sant. Själviskt föräldraskap mår inte barn bra av men barn mår inte bra av stress och oro. Jag vet att när jag vågade vara nöjd med att göra något som är bra, men inte bäst och inse att bra i detta land är vansinnigt bra och tillräckligt är också bra nog för att ett barn ska frodas så minskade min stress och i efterhand insåg jag att mitt barn också blivit stressad av att jag inte mådde bra. Så hemsk jag kände mig där ett tag men jag insåg att må dåligt inte är något jag vinner på i längden utan att leva och eventuellt göra bättre. Förändringen tror jag var en del i varför vi vågade välkomna Lymmel och så glad jag är att han är här och en del av vårt liv.

Han kommer aldrig få uppleva "vårt bästa" men han kommer få en bra barndom, det är jag säker på.

12 juli 2017

Kan vi skapa ett humant samhälle utan abort?

På senare tid har abort och aborträtten diskuterats av feminister och progressiva troligen delvis på grund av rättsfallen om samvetsfrihet. I det samhälle vi lever i idag är det solklart att abort behövs. Samtidigt kan jag heller inte komma ifrån tanken att abort är en barbarisk rest från ett samhälle med mycket dåliga alternativ när det gäller preventivmedel och kvinnors rättigheter. När sexuellt samtycke inte ens är något som diskuteras är förstås möjligheten till en abort en frihet. Men i ett samhälle där samtycke till sex ses som självklart och där bra preventivmedelsalternativ finns är abort något som ska vara något annat än en lösning för extrema situationer?

För att vi ska kunna hamna i denna situation måste förstås arbetet gå vidare när det gäller betydelsen av att söka samtycke för sexuella aktiviteter inklusive om man ska undvika graviditet.

För att detta ska funka måste vi också ha bättre alternativ för de som vill undvika graviditet helt. Det finns metoder som har mycket hög säkerhet, spiral, p-spruta, p-stav och sterilisering, dessa måste förstås användas av de som inte vill ha barn eller som är osäkra på om de vill ha barn. När man ser uppräkningen blir det också tydligt att det krävs en utökning av alternativ, män ska inte behöva välja ett svårreversibelt alternativ om de inte vill bli föräldrar. Ett skydd med effektivitet i paritet med spiral måste helt enkelt till för män och vi måste också jobba för att skydd mot graviditet angår båda parter i förhållanden där den ena kan bli gravid och inte bara den som bär barnet.

Jag tror också att det vore positivt med en samhällelig signal om att när en person som fått de barn de vill ha så förväntar vi att man genomgår en sterilisering. Dagens metoder är inte lika omfattade och även för de med livmoder är det numera möjligt att göra operationen med titthål. Jag är emot att personen med spermier enbart steriliserar sig utan om båda är överens om inga fler barn så bör naturligtvis båda sterilisera sig. Är man inte överens men ena parten känner starkt att det inte blir fler barn för hen kan man självklart välja detta för sig själv men jag anser att om två är överens bör två sterilisera sig. Är man klar med barn är man klar med barn med alla eventuella framtida partners också. Sterilisering bör vara gratis och i likhet med säkrare preventivmedel vara något som rekommenderas av vården för människor som är förälder till minst ett barn.

Detta för mig till nästa punkt. Jag anser att alla som blivit föräldrar bör kallas till preventivmedelsrådgivning. Inte bara parten som blir gravid utan båda parter. I nuläget är ju utbudet sämre för de som inte har en livmoder men ansvaret för prevention bör betonas för båda och jag tror att det är bra att starta en sådan diskussion gemensamt. Jag tror en hel del män skulle vara mer positiva till att ta på sig preventionsansvar även med dagens metoder om de inte behandlades som småungar som av vården anses oförmögna att göra det. Kanske kommer man också fram till att båda vill ägna sig åt någon form av begränsning om önskemålet om barn är mycket litet för båda två. Om båda använder skydd så är risken för graviditet närmast obefintlig.

Jag nämnde en rad skydd ovan som ger mycket hög säkerhet. Tyvärr passar de inte alla. Om målet ska vara prevention i så hög grad som möjligt kan det lätt bli en press för de som tycker skyddet ger önskad effekt pga för många biverkningar. Detta måste vården vara medveten om och inte falla i den fällan! Om ett par använder exempelvis pessar och är medveten om att detta är en metod med högre risker och är villig att ta den risken så bör inte vården försöka pressa dem till ett annat val. Det är här där rådgivningen för båda parter blir viktig. Tyvärr är många utan livmoder inte alltid tillräckligt informerade om säkerheten hos preventivmedel som används av andra parten och tror att de är alltid är nära 100%. Om då osäkerheten blir ett problem för den andra parten så finns det ju metoder att öka säkerheten som kondom, att inte få utlösning på ett sådant sätt att risken för graviditet ökar eller avstå från penetrationssex under den period då fertiliteten är högst. På detta sätt läggs inte allt ansvar på den person som väljer en mindre pålitlig metod utan signalen från vården är att då förväntas den partner som är mindre villig att få fler barn den som fyller upp osäkerheten och personen som valt den andra metoden tjatas inte på eller avkrävs att prova metoder hen inte är bekväm med. Med mer fokus på mannen tror jag att kraven på fler metoder kommer öka och förhoppningsvis öka på utvecklingstakten.

Jag förstår att många är skeptiska men hur många av er vet vad som var alternativet när en förlossning gick fel för inte så länge sedan? Då antingen dog den födande eller man använde metoder som gick ut på att stycka barnet inne i magen så moderns liv kunde räddas. Det var sannolikt en fruktansvärd upplevelse för föräldrarna men de flesta förstod nog att alternativet var värre och accepterade det. Med bättre överlevnadsgrad och högre tillgång till kejsarsnitt så försvann detta som var på sin tid en mer human lösning. Än idag om läget blir extremt allvarligt vid en förlossning så prioriteras kvinnan om personalen tvingas välja mellan de två men det är mycket ovanligt och de gånger en födande dör under förlossningen är idag så ovanliga att de ofta tar sig hela vägen till tidningarna. För inte så länge sedan hade tidningarna inte fått skriva om annat om så varit fallet.

När i Sverige barnmorskor blev vanligare och dessa fick tillgång till tång och att genomföra styckningsförlossningar så förbättrades oddsen för både mamma och barn och mamman fick en extra chans om barnet inte gick att rädda. Det är inte ett alternativ vi vill ha idag när det faktiskt nästan alltid kan rädda båda. Vi är inte nu vid en punkt där alla aborter kan undvikas och vi kommer aldrig dit för en del genomförs av medicinska skäl och ännu är inga skydd 100% men sannolikt kan vi redan med de metoder som finns idag minska aborter bara genom att ha ett tydligare fokus på prevention, delat ansvar och samtycke. Abort är onödigt drastiskt om man kan undvika det och jag har svårt att se det negativa med att skifta fokus i detta fall. Preventivmedel som de vi har idag har sannolikt minskat antalet aborter redan som det är eftersom vi före laglig abort har svårt att få överblick hur många kvinnor som dels gjorde abort illegalt och dels hur många kvinnor som bara tog emot ett till barn och led. Familjestorleken har minskat i alla fall och det anser jag vara ett tecken på att inte alla ville ha så många barn som de tog emot även om de kanske såg abort som ett ännu värre val. Abort ska inte vara farligt och förbjudet men jag anser ändå att minskad mängd utan att göra människors liv sämre är att föredra före bibehållen mängd aborter. Hur mycket man än ser den abort som skedde som en räddare tror jag majoriteten av människor ändå hellre ser till att inte behöva göra abort om de kan undvika det.

1 juli 2017

Övergrepp leder till nedlagd festival

https://www.metro.se/artikel/br%C3%A5valla-st%C3%A4ller-in-efter-sex%C3%B6vergrepp-xt

Nu vet jag inte om jag till fullo tror att det är övergreppen som lett till nedläggningen men låt oss utgå från att den anledning som anges stämmer. På facebook sitter människor och hyllar detta som en seger för kvinnor och en kraftfull signal. Jag, känner bara att detta är sjukt. En musikfestival som läggs ned pga övergrepp är en inskränkning i kvinnors liv. Det är inte en vinst, det är ett djupt misslyckade för arrangörerna i bästa fall och i sämsta fall en ytterligare åtgärd som skammar kvinnor som anmäler och påvisar övergrepp. "Om ingen anmält våldtäkter hade de inte behövt lägga ned."

Varje övergrepp är en skam för ett bra samhälle och jag vill att Sverige ska vara ett bra samhälle. Vi ska inte lägga ned evenemang pga denna typ av problem. Vi ska fortsätta och förbättra säkerhet så folk inte blir våldtagna eller ofredade. Att bara lägga ned innebär att de som tycker kvinnor ska stanna hemma och kvinnor som visar sig offentligt är "tillgängliga" och ingen seger för de som är emot sexuellt våld.

Detta får mig att tänka på mitt ställningstagande för "free-range"-parenting. Jag kommer aldrig behandla mina barn som porslinsdockor pga pedofilskräck, farlig biltrafik eller "dåliga" barn. Lilla Bus får redan vara ute och leka utan föräldrar närvarande och min lilla Lymmel ska också få göra det när han kan öppna dörren till porten själv som är tung och lite trög. Det kunde Lilla Bus när hon var 4 år men då vågade hon bara vara ute några minuter. Nu vill hon aldrig gå in istället... Om jag arrangerade deras liv efter värsta scenariot hade jag självklart aldrig släppt ut dem genom dörren utan mig förrän de var tonåringar men det gör jag inte. De flesta barn råkar inte illa ut. De flesta barn har skitkul när de är ute. Jag minns själv frihetskänslan i bröstet när man sprang och lekte knutgubbe, lyckan när man sprang ute i skogen och på ängen i stugan och när jag blev äldre och fick vara ute och cykla att få dra iväg på långa turer med en liten matsäck och utforska stan. Inte kan jag ta det från mina barn, speciellt inte när vi lever i en värld där barn i vissa fall skyddas som de är gjorda av glas i onödan. Där tror jag att jag ger mina barn en gåva.

Jag var i många år livrädd att gå ut på kvällen men jag är inte det längre. Risken att bli utsatt för något farligt finns där men är inte speciellt stor och det känns inte längre läskigt. Jag är oerhört glad att jag på något sätt lyckats med detta eftersom det är en sådan stor del av vår kultur att gå runt med den där rädslan. Det är inte en omöjlighet att bli överfallen, men det är tillräckligt ovanligt att det inte borde vara något vi vanligen är rädda för. Män går inte runt och är rädda för att bli misshandlade, trots detta händer det minst lika ofta eller oftare. Det är något sjukt och fel i vårt samhälle att vi är så här rädda och detta är ett större problem än överfallen i sig. Våldtäkt och sexuella övergrepp hör inte hemma i ett modernt samhälle men det gör heller inte rädslokulturen.

(Jag är helt övertygad om att Bråvallafestivalen läggs ned av vanliga "hederliga" kapitalistiska skäl, dvs. den är inte nog lönsam men detta är något de väljer att paketera på annat sätt. Detta är ett ytterligare skäl beslutet får mig att kväljas.)