1 Advent

Idag är första advent och jag planerar att gå till kyrkan och kanske in till stan till en loppis. Senare idag tänker vi första ljuset (till middagen tror jag).

I Lilla Bus rum hade något annorlunda hänt, en liten tomte hade byggt ett hus av sockerbitar och flyttat in. Tomten hade en present till henne, en liten häst. Tomten hade skrivit ett brev till Iris och berättade att fler tomtar skulle kanske flytta in och de skulle ge henne en present i hyra när de flyttat in.

Hon vet det inte än men tomtarna kommer flytta in varje adventssöndag och då ge en present. Jag tänker inte prata om det utan hon får upptäcka mönstret själv med åren. I år blir det bara ett spännande mysterium.

Jag kan förstå de som tycker man inte ska låtsas som om tomten är riktig till barn men jag vill ge henne lite mysterium och spänning. Mina föräldrar snarare underhöll min tro på tomten men jag tycker det är helt OK, det gav mig spänning och en ytterligare dimension på julen under fler år än för mina klasskamrater vars föräldrar inte gjorde det. Jag vet att mitt barn är smart nog att genomskåda mig om tomten tids nog oavsett och i mina ögon kan julen få vara en magisk tid de korta barnaår som det är aktuellt.

Förväntan

Så här på morgonen en solig vinterdag när det är -3 känner jag mig förväntansfull inför vintern. Förväntansfull på trivsel och gott liv. Det är länge sedan jag kände så faktiskt. Det är visserligen ännu ingen snö som stannat men jag vågar tro att det ska bli en riktig vit jul i år i alla fall.

Idag ska jag julpynta och bygga klart tomtehuset som ska få vara i Lilla Bus rum. Hon vet inte om det men tomten tänker betala hyra i form av några adventpresenter...

Julklapparna till Lilla Bus är klara, mannens har jag dock inte börjat med men han önskar sig tråkiga saker som t-shirts och strumpor ändå så det kräver inte så mycket mer än att ta sig till affären.

Bus ska få en dockvagn, verktygslåda i trä och två sorters "mat" i trä. Hon får även en massa nya tajts. Det har blivit lite av ett trätema den här julen, det var inte meningen men så blev det. Dockvagnen är faktiskt också mest i trä. Orkar jag kanske det blir någon liten grej till dockvagnen också som ny täcke och kudde men hon har mycket sådant så kanske får det räcka att jag bara tvättar upp hennes dockgrejer hon redan har...

Lilla Bus rum är nu äntligen någorlunda ordentligt inrett, det som saknas är en vanlig säng bara. Lilla Bus har ju sovit på madrass sedan hon flyttade ur vår säng så det är det som hon är van med, därför känns det inte så illa att hon inte har någon riktig säng. Det är dock nästa projekt. Jag är inne på Flaxa till henne. Perfekt med förvarningslådor under och ett utseende som inte blir för barnsligt för fort. Jag tenderar att inte inreda så barnsligt utan med saker som kan räcka ett tag eller enkelt förändras till något annat. Hon har ett lågt bord, två pallar och en barnstol tex. Av dessa är det nog bara barnstolen som är en utpräglad barnmöbel men de andra funkar som sådana nu, senare kan de användas till annat. Jag ska försöka hinna ta kort när jag har städat hennes rum så jag kan visa hur vi gjort. Jag är inte Underbara Clara så förvänta er inget magiskt, bara ett vanligt enkelt barnrum.

Oidentifierade: Black Female Child (Svart flicka)

För denna oidentifierade finns ingen rekonstruktion för hon hittades utan huvud i en källare i ett ödehus. Hon har till skillnad från många andra heller inte något smeknamn utan bara det oinspirerande Black Female Child samt ett antal nummer i register. Hon har benämnts "Hope" men då det fanns en oidentiferad som kallades Baby Hope så tycker jag att namnet inte är så bra och det har heller inte använts i någon större grad av de intresserade av oidentifierade. Eftersom jag tycker hon förtjänar ett ordentligt smeknamn som så många andra oidentifierade så kommer jag kalla henne Veronica. Veronica var kvinnan som enligt traditionen torkade Jesus ansikte och det betyder segerbringande. Jag tänker mig en koppling till hennes avsaknad av ansikte (Jesus ansikte sägs ha lämnat en bild på Veronikas torkduk) och en förhoppning om att hon ska en gång vinna segern mot dem som tog inte bara hennes liv utan även hennes ansikte och namn.

Veronica hittades av två män som gick ned i källaren i ett ödehus i St Louis, Missouri. Hon låg där på mage med bundna händer och saknade som sagt huvud. Hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp, stypt och sedan avlägsnade man hennes huvud. Man tror att mordet skedde på en annan plats och att hon dumpats där. Hon hittades i februari 1983 och man tror att hon varit död i fem dagar när hon hittades. Hennes ålder tros vara ca 8-11 år. Då hon saknade huvud så kan man inte ge ett så tydligt signalement men hon var svart och troligen omkring 145 cm lång. Hon hade på sig en gul tröja och naglarna var målade med två lagel nagellack i lila och rött. Hon hade inga födelsemärken eller ärr och var välnärd och hudtonen beskrivs som "medium complexion" dvs att hon varken var ovanligt ljus eller mörk för att vara afroamerikan. En isotopanalys visade att hon levt alla eller större delen av sitt liv i någon av följande stater: Florida, Georgia, Alabama, Mississippi, Louisiana, Arkansas, Texas, Tennessee, North Carolina eller South Carolina. 

Även om signalementet är svagt är det anmärkningsvärt att ingen saknar en så pass ung flicka som när hon dog verkar varit välnärd och frisk och man därmed kan antas ha vuxit upp med omsorg och översyn av vuxna. Jag tror det är detta som gör att detta fall berör mig så djupt. Jag blir också så beklämd att hon inte har ens ett smeknamn. "Svart flicka" säger inte så mycket och personifierar inte henne. Nu när jag har gett henne ett namn för mig själv så tänker jag att hon tills vidare åtminstone i mitt minne får vara en riktig flicka med ett riktigt namn. Om hon aldrig får ett namn så kommer hon vara Veronica för mig.

Källor:
Doe Network
Stltoday.com

Det finns bilder från brottsplatsen på denna flicka och de påstås vara väldigt hemska så jag har aldrig vågat titta på dem. Jag har sett en beskuren bild på hennes bundna händer och det räckte för att jag skulle låta bli trots att jag både är nyfiken av mig och inte speciellt känslig. Googla henne inte om ni är känsliga för säkerhets skull.

Oidentifierade: Kvinna med billiga örhängen

1938 hittades i Redwood Canyon utanför Castro Valley i Calefornien en kvinna död av en tandläkare och hans fru. Detta var som säkert är bekant långt för DNA-provens tid så de enda ledtrådar som fanns var ett par örhängen av typen som sätts fast med skruvar, brända kläder och en sten som det stod "Thank You" på. Örhängen hoppades kunna användas för att identifiera kvinnan men man fann efter efterforskningar att de var av en vanlig och billig sort som inte var spårbar. Det enda man kunde göra var att hoppas att någon skulle höra av sig om kvinnan och att man skulle kunna identifiera henne på detta sätt men de människor som hörde av sig visade sig inte kunna kopplas till kvinnan. Hon blev därför aldrig identifierad.

http://www.mercurynews.com/news/ci_26945692/cold-case-castro-valley-jane-doe-discovered-shallow

Jag har inga teorier om fallet och det finns knappast någon större chans att identifiera henne nu men jag väljer att ta upp detta fall då det visar hur svaga och försvarslösa de döda utan identitet är. Sannolikt saknade någon henne, sannolikt märkte någon att hon var borta men det fanns inte samma möjligheter att själv söka eller att få information om var man skulle vända sig för att få reda på var hon var. Idag hade kanske sådant som DNA, rekonstruktioner av hur ansiktet sett ut, isotopanalyser och även spridningen av tidningsartiklar via internet liksom människors spår i social media gjort att denna kvinna inte förblitt namnlös men även idag så går vissa människor in i döden utan namn förblir så för en längre tid.

Några som länge stått utan namn har fått det tillbaka, Baby Hope blev Anjelica Castillo och Pearl Lady blev Barbara Hess. Även om kvinnan endast iklädd billiga örhängen nog aldrig får något namn finns andra som kanske får det och även om de förblir namnlösa så är det här internet kommer in som något av det mest fantastiska för här kommer de inte falla i glömska även om de aldrig blir mer än ett nummer eller i bästa fall ett smeknamn.

Domsöndagen

Det enda jag vet...

"Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på" (Jesaja 65:17)

"En sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löft. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas med eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. När nu allt detta ska upplösas, då måste ni leva heligt och from på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." (Andra Petrusbrevet 3:8-13)

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?' Kungen skall svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa av minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'" (Matteusevangeliet 25:35-40)

Det är lätt att känna sig tyngd av tanken på domens dag och av tanken att man inte vet när den kommer. Jag vill vända på detta och se det som något hoppfullt. Liksom med döden så vet vi att den kommer men vi vet inte när så vi behöver inte ängslas över när det blir. Det är liksom döden utom vår kontroll. Jag brukar säga att jag vill leva med hoppet om ett liv efter detta men jag vill utnyttja varje dag här på jorden till bra saker som om det inte fanns något liv efter detta utan detta är det enda paradis vi har. Det behöver inte tilläggas att det inte lyckas varje dag, eller ens många dagar alls men jag följer också min pappas favorituttryck genom livet "Om man siktar mot himlen kan man hamna i trädtopparna." Någonstans inser jag att jag nog aldrig blir bättre än trädtopparna men jag tror att lyckade och misslyckade försök ses av gud och att man får en andra chans.

Jag mitt dagliga arbete handlar om andra, tredje och trettiotredje chansen. Jag jobbar nämligen som lärare på komvux. Alla mina elever har fått en andra chans till att klara av gymnasiet/grundskolan, klara av att söka till sin drömutbildning eller bara nå en högre grad av personlig utveckling. Jag har sett och ser människor förvalta och slänga bort sina extra chanser varenda dag och det är ibland hjärtskärande att se de val vissa gör som definitivt leder till misslyckande trots att de har blivit varnade. Det är även hjärtskärande att se folk kämpa och ändå inte nå hela vägen trots att de gjort sitt yttersta. Då har vi faktiskt en andra chans att klara av andra chansen och man kan göra en prövning och kanske klara av sin kurs. Efter detta lämnar vi över till kommunen och för vissa slutar vägen här och andra får nåd och fler chanser.

Jag ser även den outsägliga glädjen hos de som använt sina chanser på ett vist sätt och som reser sig ur askan. En elev ringde mig i början av sin kurs och förklarade att hon läste engelska för att kunna läsa en utbildning som hon ville läsa. I detta avseende var hon på intet sätt en ovanlig elev. Hon berättade dock att hon var en före detta missbrukare och att hon missbrukat i 25 år innan hon nu för några år sedan lämnade det. Från hennes ålder kunde jag därmed förstå att hon varit en mycket ung flicka den dag hon börjat använda droger. Hon kämpade och slet och klarade av att läsa min kurs och det var tydligt att hon ville vidare i livet. Jag vet inte hur det har gått för henne efter hon lämnade vår skola men bara att nå dit hon nådde var en seger. Det finns många människor som hon och det är detta upprättande som gör att jag orkar. Det är när elever som blivit illa behandlade och hånade av lärare säger att de nu har ändrat bild av sig själv och av skolan som jag känner att jag vunnit segern mot det onda och jag tackar gud för andra chanser. Det är när någon elev som har stora akademiska svårigheter till slut lyckas som jag känner att jag faktiskt vågar säga att jag hjälper de minsta i vårt samhälle. Jag är inte perfekt, inte "helig och from" utan en vanlig trasig människa men i detta ögonblick kan jag känna att även jag kan kämpa för det goda.

Läraryrket är fantastiskt, men det har ett element av dömande. Jag undersöker och mäter mina elevers kunskaper och ibland så fäller jag dom. Hur mycket jag än vill så når inte elevens kunskaper till den nivå som vårt land bestämt är den längsta godkända nivån för en viss kurs och då får och kan jag inte ge godkänt. Det är helt enkelt inte snällt mot eleven heller att ge ett E när eleven faktiskt inte når den nivån, ej heller är det snällt mot högskolor eller arbetsgivare som också drabbas om jag missköter mitt yrke. Det gör inte det lättare dock.

Jag tror i likhet med för mitt yrke så har gud en miniminivå för oss människor. Vi får många chanser men en dag är det slut. För de flesta av oss är det inte domedagen själv utan vår kropps begränsningar som drar gränsen. En dag dör vi. Vissa får leva sitt liv på så sätt att de faktiskt hinner göra de förändringar de vill i den takt de vill men alla kommer inte hinna. Jag vet det själv med hjärtskärande tydlighet så jag förlorade mina föräldrar när jag var 16 respektive 25 år. Det var för tidigt för mig och säkert tyckte de bägge att de inte fick så långt liv som de önskade. Jag brukar tänka att det var mitt livs största katastrof och mitt livs största välsignelse. Det är en välsignelse att påminnas om att det finns en gräns och att jag ännu har ett liv och ett hopp och en möjlighet till förändring. När jag tänker på detta hopp som ändå är omgärdat med smärtsamma minnen tänker jag på Mikael Wiehes sång om flickan och kråkan:

För mitt hopp är en skadskjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än

som tror, det finns nån som har svar.

Och jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

att det redan är alldeles för sent

Här är jag dock inte så krass som Wiehe utan i likhet med flickan så tror jag på att det inte är försent förrän det verkligen är för sent. Så länge som hjärtat bultar är guds andra, tredje och trettiotredje chans kvar. 

Oidentiferade: Grateful Dead Fan

(Doe Network)

Denna oidentifierade kallas också Jason Doe och Grateful Doe. Han hittades i slutet av juni i Virginia då han dog i en trafikolycka. Han var tillsammans med en annan kille som senare identifierades i en van som kraschade och båda dog. Hans ansikte var krossat men det finns några tänkbara bilder på hur han kan ha sett ut vilka kan ses ovan. Jag har aldrig sett några obduktionsbilder på denna person vilket säkert beror på att han var så allvarligt skadad. Alla tre bilder har ändå likheter så jag antar att man kan tänka sig att de inte är helt missvisande.

Han hade blont eller ljusbrunt hår och hade färgat håret rött. Han hade en t-shirt från Grateful Deads turné från det året, jeans och gymnastikskor på sig. I fickan hade han bitar från två biljetter till Grateful Deads konserter, en konsert från 1994 och en konsert som genomfördes bara dagen innan han dog. Man vet inte om han besökte dessa konserter eller om han bara befann sig utanför arenan vilket folk gjorde på Grateful Deads konserter. Vissa personer som var fans av gruppen var sk. Deadheads som följde med gruppen på alla spelningar när de turnerade även om man inte alltid gick på själva konserten. Inom scenen förekom något som heter "lucky tickets" vilket innebar att någon köpte biljetter till fler än till sig själv och delade ut till de som var utanför. Biljetterna som han hade på sig gick inte att spåra längre än till en person som sålde biljetter privat och han kände inte igen killen så de finns de som spekulerar att han kan ha varit en mottagare av en lucky ticket.

Orsaken till att han kallas Jason Doe är den lapp han hade i sin ficka som sa: "To Jason, Sorry we had to go. See you around. Caroline O. and Caroline T." Man vet inte om han faktiskt hette Jason eller om det var ett missförstånd av dessa två tjejer eller kanske till och med ett falskt namn som han använde.

Grateful Dead fan hade två hemgjorda tatueringar, en är väldigt svårtydd och svag men den andra är en stjärna. Han hade också ett hål i vänster öra men inget örhänge.

Man har gjort ansträngningar för att att identifiera denna person, i skrivande stund har 221 st personer officiellt listats som uteslutna från att kunna vara Jason Doe.

Min teori?
Jag har faktiskt inga speciella teorier om denna person. Jag utgår från att pga av hans låga ålder (uppskattad som 16-21 år) så måste han ha haft dålig kontakt med sin familj om han inte har rapporterats som saknad. Om han någonsin blir identifierad så utgår jag från att någon av de ledtrådar som finns kommer att visa sig inte vara ledtrådar, tex att han inte var något uttalat Greatful Dead fan eller att hans namn inte var Jason.

Det finns mer fantasifulla teorier om att han ska ha rymt från någon religiös familj och att de förskjutit honom och visst är det inte uteslutet men det är också lite av en skräpteori som många som är intresserade av att identifiera de okända döda när man inte kommer längre drar till med. Jag gissar att om han kommer att identifieras så är det inte hans föräldrar som kommer höra av sig till polisen utan någon från en yngre generation tex ett yngre syskon eller syskonbarn som får höra om släktingen som försvann. Jag gissar att om rätt person ser hans foto så blir han snabbt identifierad.

När det gäller vilken av bilderna av honom som är mest rättvisande så är min teori att den bild som är den första av de bilder jag visar är den som är mest lik honom. Jag vet inte om den sneda näsan är från krocken eller ett verkligt särdrag men den känsla jag får säger att det är den bilden vi kommer känna igenom honom från. Jag tror att han åldersmässigt är den uppskattade åldern och att de kläder han har är rätt stilmässigt men att han kanske inte var ett galet fan av Greatful Dead.

Källor:
Doe Network
NAMUS

Min dotter är för värdefull för att skyddas

Jag har en gränslös kärlek till min dotter, inget kan mäta sig med den och när jag tillåter mig själv att verkligen tänka på hur mycket jag älskar henne så kommer det upp känslor av att vilja låsa in henne, alltid konstant krama henne och alltid skydda henne mot allt ont. Det låter väl bra? Precis som en förälder ska, eller hur? Nej, ta ditt tänkande ett varv till.

Om jag skyddar henne mot allt så kanske jag skyddar henne där och då vid det tillfället men vad händer när jag inte är där? Vad händer när hon vill visa sin självständighet en dag? Om min dotter inte vet hur man hanterar världen när jag är inte där, får hon sämre förutsättningar som vuxen. Jag kommer inte vara med jämt. Om jag ständigt har skyddat henne mot allt så lär det första hon trotsar och kämpar emot när hon är äldre vara mitt inflytande i hennes liv.

Jag vill att min dotter ska se det som självklart att hon gör det hon kan när hon kan det. Jag vill att hon ska ta ära i att klara av sitt liv och att ta ansvar för sig själv. Jag vill att hon ska kunna fråga mig och hennes pappa saker när hon behöver råd men att hon ska kunna och vilja klara sig själv så tidigt som är möjligt för henne. Det hon inte klarar att ta ansvar för sköter vi, men resten klarar hon, med självklarhet.

Jag ser redan nu att hon klarar många saker och det uppmuntrar jag. Jag ser även fram emot när hon ska kunna bli mer fri och självständig och kunna uppleva världen på sina villkor. Jag längtar tills hon är stor nog att gå till affären och handla själv, när hon går till skolan själv och när hon börjar kunna sköta sina egna tider och det som är viktigt i hennes liv som läxor och aktiviteter. Varför ska jag sköta det? Det är ju hennes liv och hennes val! Många kanske tycker att man ska sköta sådant och lägga sig i och behövs det tänker jag lägga mig i men varför skulle jag göra det om det inte behövs?

Vad ni har att förvänta

Idag träffade jag en vän i kyrkan och vi pratade om ditt och datt och hon nämnde att jag skulle bli en bra präst. Det fler som har sagt så till mig och jag svarade som jag alltid gör att jag inte har någon önskan om att bli präst men att jag någon gång i livet skulle vilja hålla en predikan och att jag tror att det kommer vara nog att göra det bara den enda gången. Hon frågade mig om vad jag skulle vilja predika om och jag svarade att jag nog kan tänka mig många ämnen men att det viktiga är att ämnet faktiskt talar till mig och jag hellre tar något svårt och besvärligt ämne än ett ämne som inte säger mig något. "Ta domsöndagen då" sa min vän och vi skrattade. Även om det var ett skämt så tände detta ändå något inom mig och jag drabbades av önskan att skriva om texterna från domsöndagen. Domsöndagen är verkligen inte lätt och jag upplever ibland att vissa präster inte ritkigt vågar ta allvaret i denna dag och göra något åt det av rädsla av att bli just dömande så därför tänker jag göra ett försök. Jag är inte den rädda typen så varför ska jag känna rädsla nu? Tänkte väl det, så jag kommer sätta igång. Min "predikan" blir i skrift och men jag kommer använda mig lite av tänkandet från en gudstjänst. Jag har ännu inte bestämt mig om det blir ett eller två inlägg men jag skriver detta inlägg och berättar om mina planer så jag inte ska kunna smita undan om det blir svårt.

Vi tar denna gamla bild som stämningshöjare och för att öka era förväntningar...

Oidentiferade: Buckskin Girl (Flickan med fransjackan)

(rekonstruktion från websleuths)

Buckskin Girl hittades dumpad vid en väg i Ohio den 24 april 1981. Hon var rödlätt och fräknig och hade rödbrunt hår i flätor. Hon hade en mycket speciell fransjacka på sig, en polotröja och jeans men inga skor eller strumpor. Hon hade strypts till döds och troligen dumpats på denna plats. Man vet inte vem hon var eller var hon kom från men vissa tror att hon kan ha varit prostituerad eller att hon rymt hemifrån och/eller liftat. Hon hade god hygien och välskötta tänder vilket innebär att man inte tror att hon varit på rymmen eller levt längs vägarna en längre tid. Det som gör det konstigt är att ingen känt igen henne trots hennes distinkta kläder och trots att hon tros ha ganska nyligen lämnat sitt hem. Hon tros vara i övre tonåren till omkring 25 år.

Kläderna är väldigt distinkta och fler bilder går att hitta på Doe Network. Där finns även andra rekonstruktioner än den som jag inkluderat men då jag har sett obduktionsbilderna så kan jag säga att de inte är speciellt bra jämfört med den ovan. En varning för de som inte vill se obduktionsbilder så kan jag säga att de ofta kommer upp om man googlar detta fall. Doe Networks är dock säker för dig som inte vill se dessa. 

Hon har testats emot många kvinnors DNA men ännu har ingen matchat. Vissa tror att jackan är nyckeln till att matcha henne medan andra tror att den kanske är något som hon skaffat efter hon lämnade hemmet och det därför är ett villospår. Säkert är att hon inte blivit identifierad på över 30 år trots att det finns både DNA, fingeravtryck och bilder på henne som tydligt visar hur hon såg ut när hon hittades. 

Min teori? 

Jag tror att hon är i äldre delen av åldersuppskattningen och att hon sannolikt inte hade så nära kontakt med sin familj eller omgivningen. Jag tycker att kläderna inte är så moderna för tiden utan de känns mer rätt för 70-talet så jag tror att åtminstone tröjan och jeansen är hennes "ungdomsstil" och att jackan kanske är hennes men det inte var en hon använde ofta så folk inte förknippade det med henne. Jag tror inte att flätorna var ett försök att se "indiansk" ut utan en praktisk detalj för att inte ha hår som är i vägen. Jag tror att hon lämnat sitt hem frivilligt och att detta var ett äventyr för henne som inte slutade så bra. Jag tror att hon åkt med någon i bil antingen för att hon liftade eller för att hon av någon anledning reste frivilligt med någon. Jag tror skor och sockar blev kvar i bilen liksom hennes tillhörigheter som jag tänker mig låg i en mindre ryggsäck. Jag tror inte hon hade med sig mycket men säkert en plånbok, lite hygiengrejer och kanske något ombyte. 

Jag tror att mordet hände när hon inte varit ute så länge, troligen kortare än 24 timmar efter hon lämnade hemmet. Jag tänker mig att även om hon försvann så visste hennes grannar att hon var på väg bort och det faktum att hon försvann var inget det tyckte var konstigt. Jag tror som sagt att hon inte hade så mycket kontakt med släkten så när hon inte hörde av sig så blev det inte någon reaktion. Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att hon var "den ordentliga" från en strulig familj som lämnat dem bakom sig. 

Vad som orsakade mordet är svårt att säga men även om hon inte visade några tecken att blivit sexuellt utnyttjad så tror jag tyvärr att det denna gång som många sannolikt finns en sexuell dimension på mordet. Jag gissar att hon kanske avvisade någon sexuell invit från den som körde henne som fick frispel och misshandlade henne och ströp henne till döds. Jag har nämligen svårt att tro att denna kvinna kan ha haft så värdefulla tillhörigheter att det rörde sig om ett rånmord. Naturligtvis så kan det även handla om någon allmän kvinnohatare som dödade henne bara för att han kunde men jag tror ändå att min första teori är den troligaste. Jag väljer att använda pronomenet "han" då de svåra skador hon fick talar mycket starkt för en manlig gärningsperson.

Källor:

Doe Network

Examiner
Websleuths (bildkälla, observera att tråden innehåller flera obduktionsbilder)

Tokbarnet

Försök till utmaning

Jag skäms lite över hur mycket jag försakar denna blogg. Jag gillar faktiskt fortfarande att skriva så det är ju lite dumt av mig att missköta mig så. Därför tänker jag utmana mig själv lite att skriva mer denna månad. November är ju mörk och lite av en mellanmånad så vi får se hur det går men det är med förväntan jag går in i projektet. Jag kommer jobba deltid nu och sluta tidigt måndag och tisdag plus att mitt jobb äntligen flyttar till stan så jag hoppas kunna ha lite mer tid till mig själv och mina aktiviteter nu framöver.


Jag fick upp denna när jag googlade på längtan (Länk). Den får bli min målbild. Jag ska flyga som en teddybjörn på en gråsparv (pilfink?). Yee ha!

Jag kommer att under denna månad sjösätta mitt projekt att skriva om människor som hittats döda/mördade och som av någon anledning inte blivit identifierade. Jag kommer att skriva ett par av dessa inlägg när jag har tid och sätta dem som schemalagda så jag kan sprida ut poster under veckan. Jag skriver om detta för det intresserar mig och är något som är mindre uppmärksammat i Sverige. Jag kommer mest skriva om utländska fall pga bristen på information om svenska fall. Om ni liksom jag är fascinerad av detta så föreslå gärna fall ni vill jag ska skriva om. Senare i nästa vecka kommer första fallet, Buckskin Girl.